Vargen i Tulisaari. Kapitel 1.

Kapitel 1 ur Vargen i Tulisaari


Sofia Dalman kände hur illamåendet steg upp i halsen. Hon tittade förskräckt på sin chef, böjde sig framåt och spydde på hans blankpolerade skor.

    ”I don't feel so well” fick hon ur sig innan hon var tvungen att kräkas igen. Denna gång hann hon fram till papperskorgen.

    Sofias chef såg villrådig och chockad ut i lika mängd.

    ”Hrmm, maybe you should take the rest of the day off. The rest of the week even. We'll postpone this meeting until next week.”

    Sofia, fortfarande hukande, torkade sig i ansiktet med sin Gucci sjal.

    ”Thank you! I am terribly sorry about your shoes.”

    ”Don't worry about it.”

    Chefen stod blick stilla och såg ut som om han själv skulle kräkas.

    ”Please send in Maggie on your way out.”

    Sofia gick på darriga ben ut genom glasdörrarna och nickade till chefens sekreterare som satt vid ett skrivbord utanför.

    ”He needs you.”

    Maggie skyndade sig in, förmodligen hade hon sett vad som hänt. I ögonvrån såg Sofia hur chefen snabbt försvann in i sitt eget privata badrum. Sekunden efter gick duschen igång.

    Sofia gick själv och fräschade upp sig på personalens toalett innan hon återvände till sitt skrivbord.

    ”How did the meeting go?” frågade Lucy, Sofias närmsta kollega och bästa vän.

    ”It made me sick. Literally. I threw up on the Dr Buchmann’s shoes.”

    ”Oh, no! Are you okay?”

    ”Yes, I am fine now. I don't know what happened. I will probably get fired instead of promoted now. He told me to take the rest of the week off.”

    ”Oh, but that doesn't necessarily mean anything. You are one of the best editors here.”

    Sofia visste att Lucy hade rätt. Hon hade gått ut universitetet med toppbetyg, doktorerat i ett labb vid det välkända Cancer Research UK, publicerat ett flertal vetenskapliga artiklar och haft flera erbjudande om att fortsätta inom forskning. Men det var skrivandet hon brann för. Hon var intresserad av vetenskap och medicinska framsteg men hon stod inte ut med tanken på att stå lutad över en kliniskt ren bänk och mäta upp kemikalier och räkna bakteriekolonier resten av livet. 

    Dagen efter att hon lämnat in sin doktorsavhandling hade hon börjat jobba på en prestigefull vetenskaplig tidskrift i centrala London. Först som Assistant Editor och det senaste året hade hon blivit befordrad till Senior Editor. Hon trivdes med sina arbetsuppgifter men önskade att hon skulle få fler uppdrag att skriva artiklar och spendera mindre tid med att gå igenom och bedöma insända manus. Det var det hon skulle ha talat om med sin chef idag. Hon var redo att bli en News Writer på heltid och hon visste att det fanns en ledig tjänst. Men nu hade hon så klart missat sin chans.

    Hon suckade medan hon slängde ner sin mobiltelefon i handväskan och tog med sig påsen med den färdiglagade inplastade lunchen hon hade köpt på Marks & Spencers på väg till kontoret. Sedan vinkade hon till Lucy som var mitt uppe i ett telefonsamtal med en missbelåten forskare som fått sitt manus refuserat ett flertal gånger. Utan tillräckligt starka grunder enligt honom själv.

    Så fort Sofia kom ut i friska luften mådde hon bättre. Inte minsta spår av illamående. Vad hade tagit åt henne? Hon hade varit väldigt nervös inför sitt möte med Dr Buchmann och hade inte ätit någon frukost. Bara hällt i sig en stor kaffe på väg till jobbet. Det måste vara förklaringen till att magen gjort uppror. Nåja, nu hade hon fått ledigt i två hela dagar och hon tänkte göra det bästa av det.

 

Byggnaden hon jobbade i låg i närheten av Kings Cross. Därifrån tog hon tunnelbanan direkt till Kentish Town där hon och hennes finske sambo Pekka bodde i en pytteliten lägenhet intill Hampstead Heath. Hon bestämde sig för att ta med sig lunchen ut i parken och äta den på utsiktsplatsen. Därifrån kunde man se hela London sprida ut sig så långt ögat nådde. Det var en av hennes favoritvyer över London.

    Sedan skulle hon gå en lång promenad runt parken och njuta av denna soliga vårdag, kanske stanna till i Hampstead Village för att ta en kaffe på något av de många trendiga caféerna. Den gångna veckans regn och rusk tycktes vara ett avlägset minne, på endast ett par dagar hade vädret gjort en helomvändning. En mild bris bar med sig ett löfte om den annalkande sommaren och träden spred sina gröna bladverk över Londons gator.

    Detta var inte en dag som Sofia tänkte ägna åt att gräma sig över sumpade chanser. Vem vet vad som väntar henne runt hörnet.

 

*

Sofia satt på en japansk restaurang i Soho och väntade på Pekka. Hon mumsade så smått på ett fat kimchi, av någon anledning hade hon ett enormt sug efter salt mat med stark smak, och sköljde ner den inlagda kålen med grönt te.

    Hon såg Pekka på lång väg. Hans gängliga gestalt skilde sig från alla de andra kostymklädda männen som kom gående nerför gatan. Det var det första hon lagt märke till hos honom. Han rörde sig ryckigt och hans långa smala armar och ben spretade åt alla håll och kanter när han gick.  Hon hade förmodat att det var något som så småningom skulle irritera henne - varför kunde han inte bara gå som alla andra? - men det hade tvärtom blivit ett av de allra käraste kännetecknen hos honom. Hon kunde alltid urskilja Pekka från en folkmängd bara genom sättet han rörde sig på. 

    När han kom närmare framträdde hans benvita hår, gråbleka ögon och de markerade kindbenen allt tydligare och det rådde inte längre någon tvekan om att han inte alls var lik alla de andra anonyma arbetarna i sina mörka kontorsuniformer.

    Till det yttre var Pekka hennes raka motsats. Sofia var kort med runda former. Till och med hennes mörka hår ringlade sig nerför ryggen i mjuka lockar. Ett av hennes ögon skiftade i en grönbrun nyans som fick hennes blick att se gåtfull ut medan det andra gick i nästan samma blågråa ton som Pekkas. De brukade skoja om att de åtminstone hade något gemensamt.

    Pekka pussade henne snabbt på munnen och slog sig sedan ner på stolen mittemot henne.

    "Har du bestämt dig redan? Jag är utsvulten" utbrast han och försvann genast bakom den inplastade menyn.

    "Jag tänkte beställa vegetarisk sushi."

   "Mmm, det låter gott. Det tar jag också. Sen ska jag nog ha ramen noodles med kyckling. Vill du inte ha något mer?"

    Han tittade frågande på henne över kanten på menyn. När hon skakade nekande på huvudet vinkade han till sig servitören.

    "Can I take your drinks orders?"

    Pekka beställde en Kirin Ichiban till sig själv, han tog öldrickandet på största allvar och detta var hans sätt att visa att han minsann visste vad man skulle beställa när man var på en Japansk restaurang.

   Servitören tittade frågande på Sofia.

    "And you, Madame, can I get you another drink?"

    "Just some more green tea please."

    Han var på väg därifrån när Pekka hejdade honom.

    "We are ready to order our food as well."

    Pekka åt som om han inte sett mat på en hel månad och de hade kommit halvvägs igenom måltiden innan hon fick en chans att berätta den stora nyheten för honom. Hon var inte säker på om han skulle bli glad eller lika chockerad som hon själv blivit när hon fick beskedet.

    "Du vet att jag har mått lite dåligt i några dagar" började hon.

    Pekka tittade på henne som om det var en nyhet för honom.

    "Jag fick gå hem från jobbet förra veckan. Kommer du inte ihåg det?"

    "Jo, men det var ju förra veckan. Jag trodde det var bra nu."

    "Jag har känt mig lite underlig ända sedan dess så jag gick till läkaren idag."

   Pekka lade ner pinnarna och såg oroligt på henne.

    "Är du okej?"

    "Jag är inte sjuk eller så" sa Sofia försiktigt. "Jag är med barn."

    "Jaha!"

    Pekka såg lättad ut, hon tog det som ett gott tecken.

    "Jag trodde du skulle berätta att du var döende i någon hemsk sjukdom eller något."

    "Och så säger du att jag har en tendens att överdriva!"

    Sofia kunde inte låta bli att le. Hon hade varit orolig för hur Pekka skulle ta det. Visst hade de pratat om att skaffa barn en dag men den dagen hägrade alltid någonstans, långt bort, i framtiden.

    "Är du säker?"

    "Jag har svårt att tro det själv men läkaren verkade helt säker."

    "Hur har det gått till?"

    Pekka såg uppriktigt förvånad ut.

    "Det ska jag väl ändå inte behöva förklara för dig."

    Det var exakt samma fråga som hon själv ställt läkaren när han hade upplyst henne om att hon var gravid. Men det tänkte hon inte erkänna för Pekka.

    "Så du är inte arg?"

    "Arg? Varför skulle jag vara arg? Det är ju helt fantastiskt.”

    Han vinkade till sig servitören igen.

    "Can we have a bottle of your best Champagne please?"

    "Pekka, jag kan inte dricka alkohol."

    "Yeah, that's right. No champagne. Just a London Lager please."

    Tydligen var det slut på Pekkas exotiska utsvävningar för kvällen.

    Så snabbt livet kan förändras tänkte Sofia för sig själv när de båda satt försjunkna i sina egna funderingar. Pekka tog frånvarande emot sin öl av servitören en stund senare. Han såg ut som om han just hittat en tidsmaskin och befann sig i en tidsålder han inte visste något om, både osäker och förundrad. Som om han inte visste om han skulle stanna kvar där han var eller genast bege sig tillbaka till sin egen värld.

    Men han såg också förfärligt självbelåten ut.

    Sofia hade oroat sig i onödan.

 

Write a comment

Comments: 0