I höst har Harlequin förlag en tävling där de letar efter sin första svenska författare. För att delta skulle man skicka in första kapitlet av ett bokmanus och en synopsis. Till min stora glädje och förvåning (jag skriver ju inte precis romantiska berättelser) gick jag vidare till nästa del då man fick skicka in fullständigt manus. Tyvärr gick jag inte vidare till finalen men nu har jag i alla fall ett bokmanus som är nästan färdigt (det är bra med deadlines!). Så alla ni som har hört av er och berättat att ni sträckläste Vad hände i Tulisaari och nu väntar på nästa bok kan snart se fram emot mer spänning från det lilla samhället Tulisaari. Den andra delen av Tulisaari-trilogin, Vargen i Tulisaari, kommer ut någon gång i början av nästa år.
Här kan man hjälpa till och rösta fram vinnaren i Harlequins författartävling.
Uttdag ur Vargen i Tulisaari.
Sofia var spänd och förväntansfull där hon stod med sin hand i Pekkas utanför deras nya hem. Allt hade gått så snabbt.
Endast några veckor hade förflutit sedan de fått veta att de skulle bli föräldrar. På den korta tiden hade de blivit vräkta från sin hyreslägenhet i London och köpt ett hus, som de bara sett bilder av på internet, i Finland.
Både Pekka och Sofia hade fått klartecken från respektive chef att de kunde jobba från Finland med sporadiska besök i London. Sofia blev i slutändan befordrad till News Writer och hon skulle fortsätta skriva för tidskriften som en frilans vetenskaplig journalist. Pekka arbetade för en stor rekryteringsbyrå och det mesta av jobbet kunde skötas via telefon och internet. För Pekkas del skulle de bli fler resor än för hennes egen. Han var tvungen att vara i London varannan vecka och han skulle då bo hos Andrew, killen som han delade lägenhet med när han träffade Sofia. Hon visste inte riktigt vad hon tyckte om utsikterna att bli lämnad ensam i detta, än så länge, främmande hus så stor del av tiden. Men det var en kompromiss hon var villiga att gå med på. Och när hon såg det välvårdade röda trähuset med den prunkande trädgården runt om var hon mer säker än någonsin.
Detta skulle bli deras hem. Det var här de skulle få se barnen växa upp, det var här de skulle åldras tillsammans.
En jeansklädd mörkhårig tjej kom gående med avslappnade steg. Hon log brett när hon presenterade sig för Sofia och Pekka.
”Hej, det är jag som är Emilia Björklund.”
”Det är alltså så här det äldsta huset i Tulisaari ser ut på nära håll” sa Pekka och försökte sig på ett skämtsamt leende.
Emilia log inte.
”Ja, det var det enda huset som klarade sig när ryssarna brände ner Tulisaari för snart 300 år sedan” svarade hon.
”Är det ditt hus?” frågade Sofia.
”Nej, det är min morbrors. Eller var menar jag. Nu är det ert. Ska vi gå in och titta?”
”Gärna, vi är så nyfikna.”
Emilia drog med sig Sofia mot huset medan Pekka höll sig några steg bakom.
”Så ni kommer precis från London?”
Sofia nickade.
”Ja, det är ju lite annorlunda här.”
”Det hoppas jag. Vi planerar att bilda familj så vi vill bo någonstans där det är lite lugnare och inte så trångt.”
”Då har ni verkligen kommit rätt. Gott om plats har vi här. Och tystnad.”
Emilia låste upp dörren och lade nycklarna i Sofias hand.
”De är era nu.”
Sofia fick en känsla av att Emilia hade lämnat över en tung börda, inte en nätt liten nyckelknippa. Men hon funderade inte särskilt länge på var den föraningen kom ifrån. Huset var storslaget. Sofia såg sig omkring medan Pekka stannade kvar och diskuterade de sista detaljerna med Emilia.
Genom ytterdörren kom hon in i en rymlig hall. Köket låg till vänster och till höger fanns pannrum, badrum och tvättstuga med bastu. Rakt fram låg trappan som ledde till övervåningen. Däruppe fanns två rum och en mellanliggande hall. Alla tre rummen var helt omöblerade och verkade inte ha varit bebodda, tapeterna flagnade från väggarna och fönsterna såg ut att vara i ett dåligt skick. Sofia tänkte att en ensamstående man antagligen inte haft användning för detta våningsplan. Det fanns också en brant trappa som gick upp till vinden, dörren in till vindsrummet var ordentligt låst med ett hänglås.
Sofia gick ner igen. Till vänster om trappan började en korridor som mynnade ut i ett stort halvmöblerat utrymme där skjutdörrar separerade de olika ytorna. Perfekt för ett kontor och ett vardagsrum eller TV-rum tänkte Sofia. I korridoren fanns två dörrar, en till vänster som utgjorde en andra ingång till köket och en till höger som ledde till ett rum som nog varit den förre ägarens sovrum. Hon gick försiktigt igenom alla rummen, klackarna på hennes skor slog emot det slipade trägolvet med dova dunsar. Hon försökte bild sig en uppfattning om vilka människorna var som hade bott i huset under de århundraden som det stått som en central punkt i det lilla samhället. Trots den finkänsliga renoveringen och den harmoniska inredningen kändes det inte som en lycklig plats.
En sorgsen stämning hängde över rummen, särskilt sovrummet. När hon steg över tröskeln dit var det med ens som om hennes kropp blivit tyngre, inte bara på grund av den lilla magen som började synas över byxlinningen, men som om hon bar på en extra tyngd inom sig. Solen nådde inte riktigt in i rummet, den skymdes av den bakomliggande skogen. Hon slängde en blick mot de höga granarna som svajade hypnotiskt utanför fönstret. En familj med tre små barn befann sig vid skogsbrynet. Föräldrarna satt bland grenarnas skuggor medan barnen for hit och dit över de bulliga mossbeklädda stenbumlingarna som kantade fältet innan skogen tog vid. Glada rop och skratt blandades med fågelkvitter. Hon skakade av sig obehaget och gick med raska steg ut ur rummet.
Hon sammanstrålade med Emilia och Pekka i köket. Båda tittade oroligt på henne.
”Nå, vad tycker du. Är det ett drömhus vi har köpt eller har vi tagit oss vatten över huvudet.”
Solljuset flödade generöst in genom köksfönstret och den ängslan som hon känt i sovrummet försvann lika plötsligt som den hade kommit över henne.
”Det är ett fantastiskt hus!”
Sofia vände sig mot Emilia.
”Stämmer det verkligen att alla möbler ingår?”
”Ja, allt som finns kvar. Jag har tagit till vara på en hel del redan.”
”Det låter nästan för bra för att vara sant. Vill din morbror verkligen inte ha kvar något mer?”
”Nej, han har ingen användning för det längre. Han är bortrest på en längre tid. Det blev enklast så här.”
”Är det era familjeporträtt som hänger i vardagsrummet?”
”Nej, det är de förra ägarna. Huset ägdes av samma familj i flera hundra år innan min morbror köpte det. Han hittade dem på vinden när han köpte huset. Han tyckte de passade här så han behöll dem. Men ni kan så klart göra er av med dem om ni vill. De är ju era nu.”
”Jag tror att vi kommer att behålla dem. Din morbror har rätt, de hör hemma här.”
I ögonvrån såg Sofia att Pekka tänkte protestera men han hejdade sig när han lade märke till hennes beslutsamma ansiktsuttryck.
”Det blir nästan som om de förra ägarna vakar över oss.”
Emilia bytte snabbt samtalsämne.
”Så, jag hör att du också kommer från Skåne.”
”Ja, jag är uppväxt i Ystad. Var kommer du ifrån?”
”Malmö. Jag pluggar i Lund men jag är ganska ofta här så vi ses säkert igen. Har ni allt ni behöver?”
Emilia verkade angelägen om att komma därifrån.
”Vi ska inte uppehålla dig längre” svarade Pekka inifrån pannrummet. ”Jag har bra koll på vart allt finns nu.”
Sofia tog i hand och tackade Emilia som sedan försvann lika snabbt som luften pöser ur lungorna på en person som hållit andan en lång stund.
”Vad konstig hon blev.”
”Tycker du?” sa Pekka som precis slingrat sig loss från sladdarna och rören i pannrummets inre.
”Vi kanske skulle ha frågat mäklaren varför ingen ville köpa huset.”
Sofia hade sagt det skämtsamt men hon insåg att det kanske låg någonting i hennes uttalande. Visst var det väl märkligt att ingen hade köpt huset tidigare till det priset, det hade ju varit till salu i mer än ett år.
”Nu är det för sent i alla fall. Vi har skrivit på alla papper och huset är betalt.”
”Det blir säkert jätte bra det här” sa Sofia osäkert.
Write a comment