Kapitel 4: Vad hände i Tulisaari?

Kapitel 1

Kapitel 2

Kapitel 3

 

Kapitel 4: Vad hände i Tulisaari?

 

Tulisaari, sommaren 1967

 

Annikki vaknade med ett ryck. Det var alldeles ljust ute men hon visste att det fortfarande var mitt i natten. Det var så lugnt och stilla. Hon trippade tvärs över TV rummet och in i sovrummet där mamma och pappa sov. De tjocka rullgardinerna var nerdragna. Rummet var mörkt. Annikki kände att något inte var som det brukade. Hon kunde inte höra pappas lätta snarkningar eller mammas tunga andetag. Försiktigt närmade hon sig sängen. Mammas varma kropp låg inte där den brukade. På pappas sida var det också tomt. För första gången i hennes femåriga liv var mammas och pappas säng tom och hon kunde inte föreställa sig var de kunde vara.

    ”Mamma! Pappa!” ropade hon förtvivlat.

    Hon väntade sig att höra mammas springande steg och tröstande röst ”det är okej, mamma är här.” Men bara tystnaden hördes. Tårarna vällde upp i ögonen och hon skulle just till att ropa igen när hon hörde att någon stökade omkring i köket. Lättad smög hon sig nerför trappan.

    ”Nej, men hej lilla gumman. Är du redan vaken?”

    Istället för mamma var det den snälla tant Mäki som hälsade Annikki god morgon. Hon var vilsen. Var fanns mamma och pappa? Och varför stod tant Mäki i deras kök mitt i natten?

    ”Var är min mamma och pappa?”

    Tant Mäki lyfte upp Annikki i famnen. Hon luktade av nybakat bröd och hallonsylt. Ibland när pappa jobbade och mamma hade migrän tog tant Mäki hand om Annikki. Ibland hade mamma migrän flera dagar åt gången. Då orkade hon inte ta hand om Annikki och hon var därför ganska ofta hos tant Mäki. Där fick hon alltid nybakat bröd med sylt eller marmelad. Hon och tant Mäki kunde sitta hur länge som helst vid det lilla köksbordet med den blå- och vitrandiga duken och prata om allt möjligt. Annikki pratade och pratade och tant Mäki sa aldrig till henne att vara tyst eller att hon inte fick prata med mat i munnen. Annikki tyckte mycket om tant Mäki. Men just nu var det mamma hon ville ha och det kändes konstigt att tant Mäki var i mammas kök.

    ”Mamma och pappa har åkt till sjukhuset. Du har fått en lillebror. Jag ska passa dig tills din pappa kommer hem senare idag. Går det bra?”

    Annikki blev lite förvånad. Hon hade ju sett att mammas mage hade växt och blivit större. Och mamma hade berättat många gånger att det fanns en bebis inne i magen och att Annikki snart skulle bli storasyster. Men hon hade aldrig riktigt tänkt på hur det skulle bli när bebisen väl kom ut eller om hon verkligen ville vara en storasyster. Det var ingen som hade frågat henne om hon ville ha en lillebror. Det var något som mamma och pappa hade bestämt helt själva. Hon kände på sig att det var för sent att ändra på det nu.

    ”Du kommer att bli världens bästa storasyster, det är jag säker på” sa tant Mäki och satte ner henne på golvet igen.

    I ugnen fanns två plåtar med rågbullar och härliga dofter spred sig i hela köket. Tillsammans tog Annikki och tant Mäki ut bullarna och lade dem på ett köksgaller under en ren kökshandduk. Medan de väntade på att bullarna skulle svalna dukade de fram på bordet, de allra finaste små tallrikarna som mamma bara använde vid speciella tillfällen, saft, smör och apelsinmarmelad. Sedan slog de sig ner och bredde tjocka lager av smör och marmelad på de varma bullarna.

    De åt i tystnad. I vanliga fall fanns det så mycket att säga att orden bara forsade ut ur Annikki. Men nu när de satt i det nymålade köket med nya blänkande skåp och Marimekko gardiner i fönstren var det som om alla orden tagit slut. I vanliga fall satt de på allmogesoffan i tant Mäkis ombonade lilla kök. Där var allt gammalt och det luktade liksom gammeldags. På väggarna satt svartvita fotografier på tant Mäkis släktingar. Annikki pekade och frågade och tant Mäki berättade. Annikki hade hört historierna om personerna på de solblekta bilderna många gånger men hon tröttnade aldrig på att höra tant Mäki berätta om förr i tiden. Många av historierna var sorgliga, de handlade om människor som blivit dödade eller försvunnit under kriget, om barn som avlidit innan de lärt sig gå, om blivande mödrar som dött i barnsäng, om barn som åkt till Sverige och aldrig kommit tillbaka. Men det fanns också många glada berättelser om stora fester och bröllop, om det gemensamma arbetet på fälten, kvinnor som pratade och skrattade i köket medan männen förberedde rökbastun. I tant Mäkis kök fick man höra om glädjen och livet men också om döden och sorgen. Mamma och pappa pratade aldrig med Annikki på samma vis som tant Mäki.

    I mammas kök fanns inga gamla möbler som någon avlägsen släkting hade snickrat ihop och en granne hämtat med häst och vagn. Där hängde inga bonader på väggarna som någons gammelfarmor suttit och vävt i det svaga skenet av stearinljus i den mörka vinternatten. Där fanns inga gamla fotografier på väggarna. Annikki hade inga frågor att ställa och tant Mäki inga att svara på.

    Detta var det första tecknet på att inget skulle bli som vanligt igen.

    De tuggade på bullarna och lyssnade på fågelsången utanför fönstret. Lite då och då klappade tant Mäki Annikki på huvudet.

    ”Du kommer att bli världens bästa storasyster. Din mamma har tur som har en sådan duktig liten flicka.”

 

*

 

Annikki hade på sig sin allra finaste sommarklänning, den var gul med vita prickar på och hade volanger längs nederkanten. I handen hade hon en bukett med prästkragar som hon och pappa hade plockat på morgonen. Idag skulle Annikki följa med pappa till sjukhuset och hälsa på mamma och lillebror.

    ”Det ska väl bli roligt att träffa lillebror?” frågade pappa för hundrade gången. ”Och tänk vad glad mamma kommer att bli när hon får se de fina blommorna du har plockat.”

    Men mamma blev inte glad. Hon började gråta så fort Annikki kom innanför dörren till rummet där hon bodde medan hon var på BB. Annikki kramade om mamma och strök henne över håret och ryggen. Men tårarna bara fortsatte att rinna nedför mammas kinder. Pappa kom och tog Annikki i handen.

    ”Kom mitt hjärta, vi går och fikar så får mamma vila en stund till.”

    De gick ner till kafeterian. Annikki fick ett glas saft och en gräddbulle. Pappa beställde in en kopp kaffe, inget annat. Det var tyst i kafeterian, det enda som hördes var burrandet från lysrören och klinkandet från porslin. Doften av kaffe blandades med lukten av sjukhus och desinfektionsmedel. Ljuset var skarpt och alla ansikten vid borden runtom såg allvarliga ut.

    ”Jag skulle ha tagit med teckningen som jag gjorde tillsammans med tant Mäki. Då skulle nog mamma blivit glad. Tant Mäki sa att mamma blir glad om jag ritar en teckning åt henne” sa Annikki tyst medan hon rörde om med sugröret i saftglaset.

    Pappa lade en tröstande han på hennes kind.

    ”Mamma är glad. Egentligen. Hon är lite trött bara. Det blir nog bättre när hon vilat en stund.”

 

När de kom tillbaka till mammas rum grät hon inte längre. Hon vände sig mot Annikki.

    ”Kom så ska du få träffa din lillebror.”

    Annikki gick långsamt fram mot den lilla plastbaljan som stod bredvid mammas säng. Hon fick stå på tå för att kunna se över kanten. Under ett lager med filtar stack ett litet skrynkligt ansikte upp. Lillebror hade på sig den vita mössan som hon och mamma hade köpt för bara några dagar sedan. Ljusa hårtestar stack fram under mösskanten. Han tittade upp på henne med stora gråblå ögon.

    ”Visst är han fin.”

    Mamma såg glad ut igen. Hennes vackra ansikte log mot Annikki och en kort stund kändes allt bra igen. Sedan började lillebror gråta. Han blev alldeles röd i ansiktet och sprattlade med både armar och ben. Mamma knuffade undan Annikki och böjde sig ner för att plocka upp lillebror. Hon lade honom mot bröstet.

    ”Sådär lille gubben, drick nu så blir det bättre.”

    Men lillebror skakade på huvudet och skrek ännu högre. Mamma försökte få honom att hitta bröstvårtan men han var otröstlig och viftade hysteriskt med armarna.

    En sköterska stack in huvudet.

    ”Ska jag hämta en flaska till?”

    ”Det är nog bäst det” svarade pappa.

    Mamma sade ingenting. Hon lade tillbaka lillebror i plastbaljan och bara tittade på honom.

    En stund senare kom sköterskan tillbaka med mjölkersättningen. Pappa gick fram till lillebrors säng med flaskan och förde försiktigt in pipen i munnen på honom. Lillebror tystnade genast och drack med djupa klunkar.

    ”Här, vill du mata honom?” frågade pappa och Annikki tog ett stadigt tag om flaskan.

    Lillebror greppade om hennes pekfinger med sin lilla hand. När flaskan var tom somnade han men höll fortfarande handen om hennes finger. Hon vågade inte röra sig. Stod bara alldeles stilla och lyssnade på hans andetag. Mamma hade vänt sig bort från dem. Annikki kunde inte se hennes ansikte men hon visste att mamma grät igen.

 

*

 

Idag skulle mamma och Lillebror komma hem från sjukhuset. Annikki och tant Mäki hade städat och gjort så fint i köket. På bordet låg en somrigt blommig duk. Nyplockade prästkragar i en vas. En korg med äpplen som Annikki hade plockat medan hon balanserade på den vingliga stegen. Pappa hade hållit den så stadigt han kunde. Han var på gott humör. Hela morgonen hade de skojat och skrattat tillsammans.

    ”Nu blir det liv i luckan. Två små vilddjur att hålla reda på.”

    ”Tänk, snart kommer du att ha en alldeles egen lekkamrat här hemma.”

    ”Nästa gång får du hålla stegen och Lillebror kan plocka äpplen. Själv ska jag bara sitta och titta på.”

    Pappa svängde med Annikki i luften.

    ”Nämen pappa, Lillebror är ju bara en bebis. Han kan inte klättra på stegar och plocka äpplen” skrattade Annikki.

    ”Det har du rätt i. Vad tokig jag är. Det är tur att jag har en sådan duktig liten flicka som säger åt mig ibland.”

    De bakade till och med en sockerkaka tillsammans. Pappa visste inte ett dugg om att baka och brände kakan. Men det skrattade de bara åt. Inget kunde förstöra pappas goda humör denna dag.

    Annikki tog fram teckningen hon hade ritat tillsammans med tant Mäki. Den föreställde deras krämvita hus med de rosa knutarna. Framför huset stod mamma och pappa med Annikki mellan sig. Mamma höll en bebis i famnen. Annikki hoppades att mamma skulle bli glad när hon fick teckningen. Hon hade verkligen ansträngt sig för att den skulle bli bra, hon hade använt alla de finaste färgerna.

    Vips var det tid att åka in till Vasa för att hämta hem mamma och Lillebror. Pappa visslade hela bilresan men Annikki satt tyst i baksätet. Hon hoppades att mamma hade vilat färdigt på sjukhuset så att hon inte skulle vara så trött hela tiden.

 

De satt i köket. Mamma var hemma igen. Allt var som vanligt. Men ändå inte. Lillebror sov och snusade i pappas famn.

    Annikki räckte fram teckningen till mamma.

    ”Åh, så fin” sa hon utan att riktigt titta på den.

    Hon sköt den åt sidan och fyllde på kaffekoppen. Den brända sockerkakan låg orörd på kakfatet.

    ”Annikki, kan du vara snäll och hämta lite kaffe till mig med” sa pappa.

    Annikki hällde försiktigt upp kaffe i en av de fina kopparna av tunt porslin med blåa blommor på. Hon bar över koppen till pappa utan att spilla en enda droppe. Pappa gav henne ett glatt leende och försökte balansera koppen utan att spilla den varma drycken på Lillebror.

    ”Vet du vad mitt hjärta, Lillebror måste ju ha ett namn. Vad tycker du att han ska heta?”

    Annikki tänkte efter. Hon tänkte på tant Mäkis galna farbror, Tur-Jussi, som blev träffad av blixten en kväll när han supit sig full och vinglade omkring på fälten. Tur-Jussi överlevde och sedan den dagen rörde han aldrig spriten igen.

    ”Det är bra att ha tur i oturen här i livet.”

    Så sa tant Mäki.

    ”Lite tur kan man komma långt med.”

    Annikki tänkte att Lillebror kanske också skulle behöva lite tur.

    ”Jag tycker att Lillebror ska heta Tur-Jussi.”

    Mamma log för första gången.

    ”Det var ett fint namn lilla gumman. Han får heta Jussi.”

 

*

 

Jussi låg och skrek i spjälsängen. Annikki gick och hämtade termosen med den lagom varma mjölk­ersättningen som pappa hade gjort i ordning innan han gick till jobbet. Hon hällde över vätskan i en nappflaska, försiktigt så att inget spillde ut. Några droppar flög ut ur pipen när hon skakade om den och landade på hennes bara armar som små mjölkvita tårar. Jussi tystnade snabbt när hon gav honom flaskan. Annikki höll flaskan i ett obekvämt grepp genom spjälorna på sängen. De skavde mot ena armbågen men hon ville inte flytta armen för då kanske lillebror skulle börja skrika igen. Hon vågade inte lyfta upp honom för om mamma såg det skulle hon bli arg.

    En gång när Jussi hade legat i spjälsängen alldeles förskräckligt länge hade Annikki försökt lyfta upp honom. Trots att lillebror var så liten hade hon inte riktigt orkat lyfta honom över kanten och han hade ramlat i golvet med en duns och började gallskrika så att han väckte mamma som låg och sov i rummet intill. Mamma hade tagit ett hårt tag i Annikkis arm och sagt att hon var en mycket dum och olydig flicka. Sedan hade hon tagit med sig lillebror in på sitt rum och Annikki hade fått klara sig själv tills pappa kom hem på kvällen.

    Fast klara sig själv var något som Annikki hade börjat vänja sig vid. Mamma var alltid trött nu för tiden. Hon låg mest och sov hela dagarna. Annikki kunde inte förstå hur man kunde vara så trött när det enda man gjorde var att vila. Och varför var mamma så ledsen hela tiden? Var det för att Annikki var en dum och olydig flicka? Ibland kunde hon till och med höra henne gråta. Fast inte högt som lillebror. Mammas gråt var tyst. Det enda som hördes var kvävda snyftningar inifrån sovrummet. Hon lovade sig själv att hon skulle vara snällare mot mamma.

    Pappa sa att mamma behövde vila eftersom det var så jobbigt att ta hand om en liten bebis så Annikki bestämde sig för att hjälpa mamma så mycket hon kunde. Hon hade inte berättat för pappa att mamma sov hela dagarna när han var på jobbet. Hon hade bara bett honom värma vatten till välling innan han gick till jobbet så att hon skulle kunna hjälpa mamma att mata lillebror ibland.

    ”Nämen, varför frågar du inte mamma om det?”

    Han skrattade och skakade på huvudet. Ändå ställde han sig vid spisen och värmde upp vatten till vällingen. Som om han visste. Men inte ville veta.

    Varje dag ringde pappa innan han körde från jobbet. När mamma hörde telefonen suckade hon och släpade sig upp ur sängen. När hon lagt på klädde hon på sig och satte in en fiskgratäng i ugnen eller värmde upp en burk med köttsoppa på spisen eller något annat färdiglagat, fryst eller konserverat. När pappa steg in i stugan stod maten på bordet och mamma satt med Jussi i famnen.

    ”Jag måste vara världens lyckligaste man” strålade pappa.

    Mamma log stelt och slog ner blicken.

    När matbordet var avplockat räckte mamma lillebror till pappa.

    ”Nu är det din tur. Jag går och lägger mig ett tag.”

    Sedan såg de inte mamma mer den dagen.

 

Den enda som visste hur mycket Annikkis mamma vilade var tant Mäki. Och Annikki förstås. Och pappa som nog egentligen visste men inte ville erkänna det ens för sig själv.

    ”Du får inte berätta för någon” hade mamma sagt. ”Särskilt inte pappa. Då skickar han kanske iväg dig och Jussi. Och det vill du väl inte?”

    Nej, det ville Annikki verkligen inte. När pappa berömde mamma för att hon höll huset så fint fast hon hade ”händerna fulla” med barn berättade inte Annikki att det faktiskt var hon som både städade och tog hand om Jussi. Hon och tant Mäki.

    Annikki hade inte sagt något till tant Mäki men hon visste om det i alla fall. Hon kom en liten stund varje dag och bytte blöja på Jussi och såg till att Annikki fick mat i sig. Ibland tog de med sig Jussi och gick en promenad in till Tulisaari centrum eller hem till tant Mäki.

    De gick och pratade och skrattade. Då kändes allt bra igen, en liten stund.

 

*

 

Ibland vaknade mamma med glimten i ögat och en sång på läpparna. Då hittade de alltid på något roligt tillsammans, precis som de brukade göra innan Jussi fanns. Detta var en sådan dag.

    Så fort pappa försvunnit på sin cykel nerför den smala grusvägen som ringlade sig som en orm genom de gröna fälten drog mamma fram picknick korgen.

    ”Idag drar vi till skogs.”

    De värmde mjölk på spisen och blandade med chokladpulver. Sedan hällde de den underbart doftande drycken i silvertermosen. Annikki lade ner de två muggarna med muminmotiv som var så fina. Lilla My tittade förargat på henne när hon placerade en rulle med hushållspapper och plastpåsen med skinksmörgås­arna ovanpå.

    Mamma klädde Jussi i den nya sparkdräkten och de små prickiga benen sprattlade förväntansfullt. När han låg nerbäddad i barnvagnen som var inlindad med myggnät gav de sig av.

    De följde vägen som gick förbi deras hus och längre in i skogen. När de gått ett tag vek de in på en skogsstig. Det var svårt att köra barnvagnen på den ojämna ytan men de hade inte bråttom.

    Annikki duttade sig i ansiktet med ättika för att hålla myggen borta. De surrade omkring henne som små propellerplan och hon drog sjalen tätare om halsen och öronen. Efter ett tag brydde hon inte sig längre om de små insekterna och koncentrerade sig istället på att plocka blåbär.

    När de plockat en soppskål och ett litermått fullt tyckte mamma att det räckte. Hon slog sig ner på en moss­beklädd sten och plockade fram picknick korgen.   

    ”Vi tar vi en fikapaus. Det har vi gjort oss förtjänta av.”

    Hon hällde upp den rykande chokladdrycken i muminmuggarna och tog upp varsin smörgås. Jussi sov gott i vagnen och Annikki hade mamma alldeles för sig själv.

    Mossan var mjuk under hennes fötter och det luktade friskt av barr och kåda. En rad med myror bar skyndsamt bort smulorna som föll till marken och lite länge bort bakom buskarna skymtade hon en hare. Tänk om varje dag var så här!

    Mamma var fortfarande på gott humör när pappa kom hem från jobbet.

    ”Kan du passa Jussi en liten stund?” sa hon och sprang för att möta pappa när hon såg honom komma guppande på vägen. De kramades länge. Sedan hoppade mamma upp på pakethållaren och åkte med hem. Hennes klara stämma ekade i skogen när hon sjöng Beatles låtar för full hals.

    På kvällen åt de blåbär med varm mjölk och socker. Mamma läste godnattsaga för Annikki, hon orkade till och med läsa flera stycken. När mammas skratt klingat av låg hon länge och lyssnade till ljudet av hennes föräldrars röster som letade sig in genom hennes sovrumsfönster från trädgården utanför. Hon visste att mamma och pappa låg sida vid sida i hängmattan som hängde under äppelträden.

    Dagen efter var allt som vanligt igen.

 

Foto: Sara Önnebo
Foto: Sara Önnebo

Write a comment

Comments: 0