September

Smulan får en storebror

 

Det här är Smulan. Hon bor i sin mammas mage. Men bara ett litet tag till. Snart ska hon ut i stora världen och träffa sin familj.

 

Inne i magen känns det varmt och tryggt. Som när man är inlindad i en riktigt gosig filt. Smulan är så nära sin mamma att hon kan höra mammas hjärta slå. Mammas hjärta slår lite saktare än Smulans. Smulan slår takten med ena foten. Dunk-donk, dunk-donk, dunk-donk.

 

Smulan och mamma hittar på mycket roligt tillsammans. Mamma pratar och sjunger för Smulan. Smulan sparkar och boxar så att det kittlas i mammas mage. Det händer att Smulan får hicka. Då fladdrar det till i mammas mage som om en liten fjäril flög omkring.

    Ibland stryker mamma med handen över magen. Då känner Smulan sig lycklig. Hon trycker sig mot mammas hand. Så nära hon kan komma.

    Det händer att de går på långpromenad tillsammans. Smulan kluckar omkring i magen när mamma går, hon guppar upp och ner och fram och tillbaka. Kluckeli-Kluck-Kluck.

 

Ibland blir det lite tråkigt i mammas mage och det är svårt att ligga stilla. Då snurrar Smulan runt, runt, runt.

    ”Hi-Hiiiiiii, hej vad det går!”

    Av kullerbyttorna blir hon alldeles yr i huvudet. Men oftast sover Smulan. Hon måste vila sig så att hon orkar växa och utvecklas. Det är så mycket Smulan måste lära sig!

 

Ibland hör Smulan röster utanför magen. Rösterna hörs mumligt och otydligt, ungefär som när man tjuvlyssnar utanför en dörr.

    Smulan längtar efter att träffa människorna som tillhör rösterna. Hon längtar efter att träffa sin familj. Hon tycker nästan att hon känner dem redan.

 

Inne i mammas mage är det mörkt men ibland kommer det in ett svagt ljussken. Då sätter Smulan upp handen framför ansiktet och tittar på sina fingrar. Hon knyter händerna och öppnar dem igen. Smulan sträcker ut armen för att ta på ljusstrålarna men de är för långt borta. Där utanför.     Hon undrar vad som finns där ute. Hur ser det ut utanför mammas mage?

 

Nu börjar det bli trångt i magen. Smulan ligger hopnystad till en boll. Hon vill ut! Hon sparkar och boxar men kommer ingenstans. Men hon kan inte vänta längre.

”Jag vill ut!”, vrålar hon.

    Och här kommer äntligen Smulan!

 

Smulans ögon är inte vana vid det starka ljuset. Det är kallt. Smulan fryser. Hon tycker att det är lite otäckt utanför mammas mage. Hon skriker. Hon gråter. Och plötsligt ligger hon vid mammas bröst. Nu är allting bra igen.

    Smulan lyssnar på mammas hjärtslag.  Dunk-donk, dunk-donk, dunk-donk. Hon känner igen mammas röst och mammas lukt. Smulan vet att hon har kommit till rätt mamma.

 

Snart får Smulan möta pappa också. Pappa tillhör den där bullriga rösten som Smulan har hört så många gånger. Pappa har trygga händer och sträva kinder. Det kliar och sticks när pappa pussar på Smulan.

 

Smulan får ha mamma alldeles för sig själv i två hela dagar sen måste hon dela med sig av mamma till Storebror.     Storebror tillhör den där glada, pigga rösten som Smulan ofta har lyssnat till. Smulan tittar förundrat på sin alldeles egna storebror.

    Han kan hoppa, springa, kasta boll, äta själv och mycket annat. Smulan längtar efter att bli lika duktig som storebror.

    ”Tänk att just jag har fått världens bäste storebror”, tänker Smulan innan hon somnar i mammas famn.