Mars

DEN LILLE, LILLE POJKEN OCH JÄTTEN

 

En gång för länge, länge sedan i ett kungarike någonstans bodde det en liten, liten pojke. Han hjälpte ofta kungen med märkliga problem. Trots att det hände för många år sedan har nästa äventyr satt stora spår.

 

Kungen hade återigen fått klagomål och pojken var den ende som kunde hjälpa honom. Kungen såg så trött och sliten ut. Han kunde rakt inte förstå varför han hade så besvärliga undersåtar. Han drog en djup suck och förklarar vad som har hänt.

 

Du förstår, att ända sedan den sjätte

har kungariket besvärats av en jätte.

Han i skogen har härjat

och har sparkat ner berget.

Han lämnar jättelika fotspår

överallt där han går.

Han hela vårt kungarike förstör

och verkar vara på dåligt humör.

Lille pojke ta reda på hur

han har blivit så sur.

Om han slutar vara vred

kanske han lämnar oss ifred.

Därför skulle jag uppskatta

om du kan få honom att skratta.

 

Den lille, lille pojken sadlade och packade sin häst ännu en gång. Det började bli kallt ute så han tog med sig varma kläder och ett par tjocka filtar. Sen satte han av i gallopp. Men halvvägs där blev hästen halt och pojken var tvungen att gå. När han gått ett tag kom han fram till en stor å. Han såg sig omkring och sa dystert:

 

Ingenstans kan jag se en bro.

Men titta, en båt som ser ut som en sko.

Jag sätter mig i tån

och ror över ån.

 

På andra sidan var det stökigt. Träd och hus låg huller om buller och jätten hade lämnat jättelika fotspår i leran. Pojken fick syn på jätten och jätten var jätte, jätte stor. Den lille pojken blev lite nervös och började prata med sig själv:

 

Han har fötterna i dyn

och huvudet långt upp i skyn.

En sko på ena foten han har

fast den andra foten är bar.

Jag tar en gren och börjar foten killa

Se, det verkar jätten gilla.

Vem skulle kunna gissa

att det var så lätt att få jätten att fnissa?

 

När jätten hade skrattat klart frågade pojken honom varför han var så arg. Jätten svarade:

 

Jag har tappat en sko, överallt har jag letat

och det gör mig väldigt förtretad.

 

Då berättade pojken:

 

Jag stötte på,

en jätte stor sko vid en å.

 

Jätten skrattade igen och verkade på mycket bättre humör.

 

Lille, lille pojke, tack ska du ha

min sko det måste va.

Men skorna är alldeles för stora

tänk om jag återigen dem förlora.

 

Pojken grubblade en stund och kom sedan på en lösning:

 

Ta mina täcken två

och stoppa dem i skornas tå

så sitter nog skorna på.

 

Och det var just vad jätten gjorde. Sen den dagen satt skorna ordentligt på fötterna. Jättens dåliga humör besvärade aldrig kungen igen.

 

Det är knappt att man tror

att en jätte som är så stor

kan ha för stora skor.