Helsinki inspiration

Some inspiration for my current book projekt. The plot takes place in one of my favourite cities: Helsinki.

 

You can find a sneak peak of the first few un-edited pages (in Swedish) below.

Adelina

NU

Hon är yngre än jag, men inte med många år. Inte lika snygg som jag hade föreställt mig. Liten, nätt, med långt, rakt och nästan svart hår. Kort sagt, min raka motsats. Eller rättare sagt, motsatsen till hur jag såg ut för ett år sedan.

    Hon ler med kritvita tänder, bjuder oss att inta våra plaster.

    Jag tränger mig förbi en medelålders dam i ett blommigt linne och stjärnmönstrade yogabyxor.  Mina egna nyförvärvade ekologiska leggings med smickrande brett midjeband och viktlösa yogatop sitter som en andra hud. I min nya kropp rör jag mig snabbt och smidigt förbi de andra deltagarna. Jag rullar ut min yogamatta på främsta raden, framför den leende instruktören.

    Jag är på helspänn. Kroppens alarmsystem signalerar till hjärnan att ösa ut kortisol i blodet. Pulsen ökar. Jag är vaken. Alert.

   Jag krånglar ihop mina vältonade ben i en halvlotus och sätter fromt ihop handflatorna framför bröstet. Ser mig omkring i det obekanta rummet. En gladlynt rundmagad Buddhastaty blickar ner på mig från en antik byrå som står längs ena långsidan. Bredvid är en kista med Hinduistiska symboler. En ung kvinna med toviga dreadlocks och randiga haremsbyxor som ser ut att vara gjorda av en gammal hängmatta öppnar locket och plockar fram en filt som hon sveper över axlarna när hon återvänt till sin plats. Resten av klassen följer hennes exempel och även jag studsar upp från mattan för att hämta en filt. Den luktar våt hund och jag plockar bort en mängd olika hårstrån i regnbågens alla färger innan jag låter den vidröra någon del av mig själv.

    Nu knappar instruktören fram en spellista på sin mobil och en drömlik blandning av panflöjt och trummor ackompanjerade av en djup mansröst som upprepar samma fras om och om igen sprider sig genom salen. Jag hittar mitt inre fokus och blockar ut oväsendet på samma sätt som jag brukade göra med mina elevers oavbrutna babbel. För återigen samman händerna framför mitt vilt bankande hjärta och tittar med mjuk blick på en mörk fläck på golvet framför mig. Små fötter med rödmålade tånaglar rör sig in i mitt synfält och stannar till mitt på fläcken.

    ”Hej! Mitt namn är Laura. Det är jag som är instruktör på dagens pass. Jag har inte sett dig här tidigare. Är det första gången du provar på yinyoga?”

    Jag nickar bekräftande, ur stånd att öppna min mun och konversera med denna kvinna som slagit mitt liv i bitar med sitt förföriska leende. Hon vet inte vem jag är, det är jag säker på.

    ”Välkommen! Nu ska vi ha en skön stund tillsammans”, säger hon med honungslen röst. Samma röst, samma ord, som hon charmade dig med?

    Vi börjar med att fläta ihop benen i något som kallas skosnöre-positionen. Den är allt annat än skön och jag stönar högt när höften håller på att vridas ur led. Jag tror att Laura skämtar när hon säger att vi ska stanna i positionen i fem minuter men det visar sig vara sant och de är de längsta fem minuterna jag någonsin upplevt. Sedan gör vi samma smärtsamma procedur med det andra benet överst. Jag har knappt någon känsel kvar i benen när jag äntligen får sträcka ut dem framför mig på mattan. Respiten är kortvarig. Strax är det dags att sätta sig på huk med benen brett isär. Jag lutar mig framåt för att inte tappa balansen. På något sätt ska vi sedan pressa knäna ännu längre ifrån varandra med hjälp av armbågarna. Flera i klassen har lagt en avlång kudde under rumpan vilket ser relativt bekvämt ut och jag gör en mental anteckning om att se till att jag får tag på en sådan till nästa gång. Positionen tillåter mig åtminstone att granska Laura ingående.

    Under den tunna tröjan skymtar jag konturen av små fasta bröst och seniga armmuskler. Rumpan är minimal, ryggen rak och halsen slank och smal. Mina händer skulle lätt nå runt den och det skulle antagligen inte krävas mycket styrka för att knäcka struphuvudet. Laura ser att jag stirrar och ger mig en undrande blick som jag återgäldar med ett framtvingat leende.

    ”Nu har halva tiden gått”, ropar Laura glatt. ”Omfamna smärtan. Den är ett tecken på att du lever. Använd den för att guida andningen och slappna av i positionen.”

    Lusten att strypa henne växer sig allt intensivare under de sista minuterna.

    Det finns inget värdigt sätt att komma ur positionen. Jag landar på mattan med samma grace som man sätter ner en säck potatis och ramlar baklänges.

    ”Nu fortsätter vi med svanen”, kvittrar Laura. ”Den är fantastisk för att öppna upp höften och rumpan. Dessutom hjälper den oss att släppa stress och förtryckta känslor från det förflutna.”

    Jag tror inte jag klarar av mer men finner mig själv på alla fyra bara några sekunder senare. Jag placerar lydigt ena knät mellan händerna, drar upp foten mot motstående armbåge och sjunker ner med höften. En intensiv smärta fortplantar sig från nedre delen av ryggen ända ner mot knät. Jag räknar trumslagen i musiken som fortfarande strömmar ut ur högtalarna för att glömma bort mina plågade leder. Ett, två, tre, sedan en gong-gong och lite plinkande från ett instrument jag inte är bekant med.

    Plötsligt får jag svårt att andas. Det är som om andetagen fastnar i bröstet och till min stora förfäran bryter jag ut i gråt. Snyftningarna går inte att hejda. Jag har tappat kontroll över min egen kropp. En svallvåg av tårar och ovälkomna känslor drar fram och jag kan inte stoppa dem.

    Laura lämnar sin plats och kommer fram till mig. Hon läggen en hand på min rygg. Samma hand som har rört vid dig. Jag ryser ofrivilligt och hon drar genast tillbaka den.

    ”Det är helt normalt att gråta”, säger hon lugnande. ”Släpp fram dina känslor. Du kommer att må bättre efteråt.”

    Jag lyckas ta mig igenom resten av passet utan några fler känsloutbrott och när vi äntligen får slappna av i savasana är jag helt slut, både mental och fysiskt.

 

Efter yogapasset flyr jag till baren på Hotel Kämp. Jag är inte rädd för att bli igenkänd. Det är mest turister som rör sig i området och jag är övertygad om att ingen av mina gamla bekanta skulle känna igen mitt nya jag. Trots att klockan inte ens hunnit bli tolv beställer jag in ett stort glas Rafinelli Barbera d’Asti. Det är det billigaste rödvinet på listan.

    I min yogautstyrsel ser jag malplacerad ut i den flotta baren men det bryr jag mig inte om. Dagens händelser har skakat om mig och jag behöver något att lugna nerverna med. Det hade varit mer omtumlande att komma ansikte mot ansikte med Laura än jag hade föreställt mig. Min gråtattack har jag ingen förklaring för. Det var länge sedan jag fällde några tårar över dig och det du gjorde mot mig. Mot oss. Mot vårt förhållande.

    Vinet anländer. Det smakar friskt och fruktigt och jag nickar mitt godkännande till kyparen som avlägsnar sig med en enda smidig rörelse. Jag sitter uppflugen på en hög läderstol framför ett ännu högre runt bord. Den färgstarka yogamattan vilar mot en pelare. Baren är tom bortsett från en grupp kostymklädda affärsmän som samlats runt en whiskeyflaska. På gatan utanför de höga fönsterna pågår ett gräl mellan en ung kvinna i stram hästsvans och hårt sminkat ansikte och en äldre man i polotröja och Tweedjacka. Efter att ha betraktat dem i ett par minuter drar jag slutsatsen att hästsvansen har backat in i Tweedkostymens jaguar med sin BMW och att han inte är glad över bucklan som nu pryder hans lyxbil.

    Jag vet inte varför jag har valt att komma hit. Kanske för att du brukade boka bord på Hotel Kämp vid speciella tillfällen. 

    Jag beställer ännu ett glas rödvin. Det har börjat snurra i huvudet så jag ber även om en Club Sandwich för att dämpa effekten av alkoholen. Medan jag dricker surfar jag in på Capital Yoga och anmäler mig till alla Lauras klasser de kommande två veckorna. Det blir en del pusslande med mitt jobbschema för en del pass är mitt på dagen. Men fördelen med mitt yrke är att jag har flexibla arbetsdagar. Det kanske är den enda fördelen. Flexibiliteten samt att det är ett av väldigt få yrken där man fortfarande får betalt kontant.

 

    Jag läggen en 50 Eurosedel på bordet och lämnar baren.

 

NU

Laura

Den rödhåriga kvinnan är här igen. På främsta raden, samma plats som de andra gångerna. Hennes intensiva blickar gör mig nervös. Jag vet inte varför. Jag borde vara glad över att ha en sådan hängiven elev. Kvinnan som jag vid det här laget vet heter Adelina är verkligen iögonfallande. Nästan groteskt vacker. Stora klarblå ögon. Lång, minst 180 cm. Fyllig byst som nästan spiller ut ur den tajta yogatoppen. Läpparna är fylliga och alltid målade i en djupröd färg, som om de vore doppade i rödvin. Hon har rundade höfter men magen är platt som en tvättbräda och armar och ben är muskulösa. Hon ser ut som en gladiator. Så mycket mer kvinna än jag någonsin kommer att bli. Håret är färgat i en intensiv röd nyans och når ner till axlarna när hon har det utsläppt som idag.

    Jag inleder passat med en enkel andningsövning. Främst för att jag själv är i behov av att slappna av och landa i mig själv. Jag förstå inte varför Adelina gör mig så orolig. Kanske för att hennes aura förbryllar mig. Vissa dagar matchar den hennes hårfärg. Ilska. Andra gånger, som nu, är den svart. Dolda känslor, obalans.  Är det jag som påverkar hennes energifält negativt? Det kan inte vara möjligt. Men det är min plikt som praktiserande yogalärare att genom yogan hjälpa henne finna sin kärna. Den uppgiften tar jag på största allvar.

    Jag bestämmer mig för att lägga fokus på att balansera de sju olika chakran i dagens mjuka pass. De välgörande positionerna får energin och kärleken att flöda i rummet. Endast Adelina är återhållsam och ser ifrågasättande ut under hela timmen trots mina ansträngningar att få henne att öppna sitt sinne till denna underbara yogaform.

    Vi ska avsluta med en kristallmeditation och jag delar ut olika kristaller till alla deltagarna i klassen, noggrant utvalda efter personlighet. När jag räcker karneolen – som frambringar positiv förändring – till Adelina, motar hon den med illa dold misstro och jag slås återigen av den destruktiva energin hon utstrålar.  

    Jag sätter mig i lotusställning längst fram och bjuder deltagarna att lägga sig ner och göra det bekvämt för sig.

    ”Håll din kristall i händerna, blunda och ta tre djupa andetag”, instruerar jag med lugn röst. Jag påminner dem om mantrat som de kan upprepa tyst för sig själva under meditationen.  Sedan låter jag dem njuta av tio minuters healing med valfri andning. Efteråt känner jag mig stark, öppen och återigen fylld av kärlek och tacksamhet.

    Adelinas aura är fortfarande lika olycksbådande. Karneolen har inte lyckats ta bort hennes blockeringar. Jag står inte ut med att se mina medmänniskor lida och Adelinas uppenbara smärta gör mig ont. Efter klassen ber jag henne stanna kvar en stund efter att de andra har rullat ihop sina mattor och gäspande lämnar salen i harmoni med sig själva och sin omgivning.

    Hon tittar på mig som om jag vore en utomjording när jag räcker över ett av de kristallarmband jag delar ut till särskilt svåra fall och beskriver dess välgörande egenskaper. Det gör mig inget. Jag är van vid att bli skeptiskt bemött av de som ännu inte hittat sin väg in i yogan. Hon kommer antingen att tröttna och sluta komma hit eller bli omvänd som jag själv blev en gång i tiden.

 

NU     

Adelina

Efter dagens yogapass går jag raka vägen till Hotel Kämp för att återställa mitt vibrerande energifält med hjälp av alkohol. Jag beställer in ett stort glas rödvin, samma sort som alltid, och bartendern levererar det på en silverbricka till mitt runda bord inom några minuter. Han känner igen mig vid det här laget och korkar upp en flaska Rafinelli Barbera d’Asti så fort han ser mig stiga in genom dörren.

    De heliga stenarna på chakra-armbandet klirrar när jag lyfter glaset till läpparna. Jag tar en djup klunk och känner mig genast bättre. Mer balanserad. En tunnhårig man som står lutad mot baren kan inte ta blicken ifrån mig. Jag vet inte om det beror på mina påfågelmönstrade yogabyxor, mitt ilsket röda hår eller mitt tighta linne som inte lämnar mycket till fantasin. Jag ignorerar honom.

    Armbandet har åtta stenar. En för varje chakra - röd granat, orange karneol, gul pyrit, grön peridot, blå agat, kungsblå lapis lazuli, violett ametist - samt en svart agat som påstås minska energiblockeringar och negativa tankar. Det är nonsens förstås men det var första gången som Laura pratade med mig om annat än vart jag ska flytta mina kroppsdelar och hur jag ska andas. Bara det gör att jag kommit ett steg längre på vägen mot healing.

    Det är galenskap, jag vet, men jag bara måste lära känna den kvinna som tog dig ifrån mig. Vad har hon som inte jag kunde ge dig? Bortsett, från det uppenbara förstås, en smärt rumpa och flummig livsstil.

    Tanken på dig och ditt svek får pulsen att stiga till en alarmerande hastighet och jag lägger handen över armbandet, inbillar mig att jag känner dess kraft. Tyst för mig själv upprepar jag Lauras skrattretande mantra. Jag ber att den högsta vibrationen av kärlek och ljus förenar sig i harmoni med min kärna. Jag befaller denna kristall att rensa ut all oönskad energi och negativa känslor.

    Med tanke på att jag bär på åtta olika stenar borde min besvärjelse ha betydligt större effekt än med bara en kristall.

    En harkling vid min sida gör att jag tittar upp. Det är bartendern. Han bär på en silverbricka med ett glas rödvin.

    ”Det är från mannen där borta.” Han pekar på den tunnhåriga mannen i baren.

 

    Jag plockar upp min yogamatta som glidit ner på golvet och går därifrån utan att så mycket som snegla på min gentila beundrare.


Write a comment

Comments: 0