Kapitel 2
Malmö, våren 1987
Nadzia tittade ner på sin nyfödda dotter. Hon hade genomträngande blåa ögon och fjunig hjässa. Hon var mjuk och len som en liten kattunge. Nadzia vidrörde försiktigt babyns hjässa med sina läppar.
”Janica, hon ska heta Janica efter min farmor som jag aldrig fick träffa.”
Åke gick villrådigt omkring i sjukhussalen, mer som en huvudlös höna än en stolt tupp. Han visste inte vad han skulle ta vägen och inte vad han skulle göra. Han kände sig redan otillräcklig, att han inte levde upp till rollen som pappa till världens finaste flicka.
Han hade svimmat när Janica vrålade sig in i världen och en extra sköterska hade tillkallats. Nu försökte han kompensera för sitt genanta uppträdande.
”Behöver du en filt till? Vill du ha något att äta? Dricka? Ska jag ta lillan så att du kan vila en stund?”
Han ville bara väl men vad Nadzia behövde just nu var lite lugn och ro.
”Kan du springa ner och köpa något att läsa? Passa på att ta en paus själv också. Det har du gjort dig förtjänt av.”
Åke visste inte riktigt om Nadzia hade varit ironisk när hon föreslog att han behövde lite andrum men han gjorde som han blev tillsagd.
Medan Åke var borta kom det en annan kvinna in i rummet. Hon hade också fått en dotter som var inlindad i en rosa filt och med en kalufs som trotsade tyngdlagen och stod rakt upp. Hon kramade flickebarnet krampaktigt mot bröstet som om hon försökte trycka in henne i kroppen igen. Till skillnad från Nadzia hade hon ingen annan med sig.
”Jaha, vad heter din flicka?” frågade Nadzia när de hade växlat de sedvanliga artighetsfraserna.
”Emilia.”
Kvinnan, som presenterat sig som Annika log lyckligt.
När Åke återvände en stund senare var de båda kvinnorna mitt uppe i ett förtroligt samtal och han blev genast ivägskickad igen.
*
Malmö, sommaren 1988
Nadzia tittade stolt på sin man. Den där dagen för drygt ett år sedan hade han plötsligt fått två små familjer under sitt beskydd, ett ansvar som han tagit på största allvar. Nu var han fullt upptagen med att övervaka Janica och Emilia som rultade omkring i vardagsrummet och välte ner prydnadssaker och drog ut lådor. Båda flickorna tjöt av skratt när Åke snubblade på ett leksakståg och ramlade in i väggen.
Så fort Nadzia fått syn på Åke visste hon att han var en bra man.
Åke var i Krakow på affärsresa och besökte marknaden där hon jobbade. Han såg så bortkommen ut i den främmande staden och pratade mycket dålig engelska. Hon hade skurit upp smakprov av de olika korvarna hon sålde. Åke smakade och nickade sitt erkännande:
”I like you very much.”
Så kom han på vad han sagt.
”I mean, I like this korv very much.”
Nadzia hade skrattat och svarat:
”I like you very much too.”
Bara några veckor senare flyttade hon till Malmö och året därpå föddes Janica.
När hon träffade Annika på BB kände hon genast en stor tillgivenhet för henne. Det kändes bra att ha en väninna som visste hur det var att leva i ett främmande land. Att inte ha vant sig vid det nya landets seder och bruk. Någon som förstod svårigheten med att lära sig ett nytt språk och göra sig hemma på ett ställe där allt är lite annorlunda. Där man alltid var lite utanför.
Båda kvinnorna hade lämnat sina hemländer för att börja ett nytt liv i Sverige men av två helt olika anledningar. Nadzia hade kommit för att vara nära sitt livs kärlek medan Annika ville lämna kärleken bakom sig.
”Det har bara funnits en man i mitt liv. Men det var länge sedan, på den tiden då jag fortfarande bodde i Finland” hade Annika sagt en av de där första dagarna på BB.
Hon hade redan bott i Sverige i flera år vid det laget.
Nadzia hade många gånger undrat om det var den mannen som var far till Emilia. Men Annika vägrade att prata om det förflutna och hon ville inte upprepa frågan.
”Pappa, pappa, pappa” ropade flickorna i kör.
Åke myste som en klockarkatt.
När Nadzia sneglade på sin väninna som satt vid köksbordet mitt emot henne såg hon vemod i Annikas blick.
Write a comment