Kapitel 2
Läs kapitel 1 här.
Tre månader senare....
”Cheers big ears!”
”Same goes big nose!”
Det var fredag kväll och stämningen var hög på Bar Oz. Sportiga killar i flip-flops hivade överfulla ölglas mellan baren och de utspridda borden. En del spelade biljard. Andra spanade öppet på tjejerna som balanserade på skyhöga klackar. Två av dessa tjejer var Malin och Julia. De skrattade och pratade glatt med sina australienska vänner. Malin kände sig ganska hemmastadd i den australienska gemenskapen. För det mesta blev hon misstagen för australiensiska eftersom hon fortfarande pratade engelska med det där släpande nasala tonfallet som hon lagt sig till med i Yackandandah. Julias engelska var lite sämre och hon hade ibland svårt att hänga med i jargongen. Men det bekymrade varken henne eller de andra i gänget. Julia hade en speciell utstrålning som gjorde henne populär både bland tjejer och killar. Hon var söt, men inte vacker i den klassiska bemärkelsen. Fast brist på manliga beundrare hade hon i alla fall inte. Julia hade helt enkel den typen av personlighet som gjorde att alla föll pladask för henne. Om inte Julia dessutom hade varit supertrevlig kanske Malin hade varit en smula avundsjuk men som det nu var hyste hon inga sådana känslor gentemot sin väninna.
En kille med blont, spretigt hår, tjurnacke, rugbytröja och imponerande biceps reste sig upp och höjde glaset.
”Aussi, aussi, aussi” skrek han med hög röst.
”Oi, oi, oi” svarade folkmassan.
Malin och Julia tittade på varandra över ölglasen.
”Nu börjar det spåra ur igen. Vi går hem till dig” sa Julia.
”Hem till Malin” var egentligen hem till Malin, Tony, Claire och Greg, eftersom de alla bodde i samma trerumslägenhet. Det var i alla fall de som bodde där just nu. Malin hade själv bott där i ett par månader. Innan dess bodde hon på vandrarhem, där hon också jobbat som städare. Men när hon fick jobb på en restaurang bestämde hon sig för att flytta till ett lite mer permanent boende. Tony och Claire var ett kanadensiskt par som planerade att resa runt i Europa men först skulle tjäna ihop pengar i London. De hade flyttat in några veckor tidigare och hade kanadensiska flaggan på i stort sett alla sina ägodelar så att ingen skulle missta dem för amerikanare. De bråkade konstant och hade redan gjort slut flera gånger. Det slutade alltid med att de blev tillsammans igen. Förutom de ständiga grälen och häftiga gråtattackerna var de inte så illa att bo med. De luktade åtminstone inte illa, som den nya zeeländska killen hon hade delat rum med på vandrarhemmet.
Innan Claire och Tony flyttade in hade rummet bebotts av två polska skiftarbetare. När den ena jobbade kunde den andra sova, ett perfekt arrangemang. Det andra sovrummet, som inte var mycket större än en tändsticksask, hyrdes av en engelsk kille, från London till och med. Det var ovanligt att man träffade på någon som faktiskt var ifrån London i London. Det var ett mysterium varför han valde att bo i en skokartong med främlingar som byttes ut lika ofta som sopbilen kom trots att han hade ett riktigt jobb. Greg jobbade på ett labb på något av universiteten men det var allt Malin visste. Samtalen med Greg var alltid konstiga och förvirrande och Malin misstänkte att han blivit exponerad för alltför många kemikalier på jobbet.
Malin bodde i vardagsrummet. Hon förvarade sina kläder i skafferiet och sov på soffan. Detta ledde ofta till att hon inte fick så mycket nattsömn som hon önskade. Hon kunde inte gå och lägga sig förrän alla andra redan lagt sig och vaknade när den första personen gick upp på morgonen. Detta problem var något som Malin inte tog så allvarligt på. Det fanns gott om tid att sova när man blev gammal, typ 36 eller så. När Julia sov över fick de tränga ihop sig på soffan båda två.
När Malin och Julia promenerade genom Notting Hill och Bayswater fick Malin en känsla av att hon var precis där hon skulle vara. London var världens härligaste stad och det var meningen att just hon skulle befinna sig just här, just nu, tillsammans med Julia.
”Visst är det konstigt” sa hon till Julia, ”hur till synes små och obetydliga beslut eller händelser kan påverka framtiden. Till och med något så simpelt som ett telefonsamtal.” Julia höll med. Detta var ett ämne som de hade diskuterat många gånger.
”Om Markus följt med till London hade vi nog aldrig träffats.” Malin gjorde ofrivilligt en arg grimas när hon uttalade namnet Markus.
”Nej, och då hade varken du eller jag fått uppleva hur det är att sova på en knölig soffa med konstant nattrafik till toaletten” kontrade Julia som hade det väldigt bekvämt hemma hos familjen hon jobbade för.
Malin skrattade. Det var sant, hon blev väckt varje gång någon gick på toaletten. Dels för att de andra hyresgästerna var tvungna att snubbla förbi hennes soffa, dels för att den engelska ingenjörskonsten inte verkade ha nått så långt att det fanns toaletter där spolningsanordningen fungerade. Oftast var toaletten blockerad. Då kunde man antingen använda sugproppen eller gå och hämta en kastrull med vatten ute i köket som man sedan hällde med en snabb rörelse ner i toalettstolen. Båda alternativen var lika ljudliga. Malin fick ofta göra avkall på skönhetssömnen och det var inte alltid det var på grund av sena nätter ute på stan. Fast det är klart, det hände ju också ibland.
”Ånej” stönade Malin när de kom fram till det en gång i tiden ståtliga huset på Queensway med de trånga lägenheterna där hon bodde högst upp.
”Det lyser i Frasiers lägenhet. Vi får smyga uppför trappan så att han inte hör oss.”
Båda tjejerna fnittrade när de försökte tassa ljudlöst uppför den branta trappan i mörkret. De vågade inte trycka på lysknappen för lampan gav ifrån sig ett surrande läte som genast skulle förvarna Frasier om att någon var i antågande. Just när Malin skulle sätta nyckeln i låset öppnades dörren mitt emot och ett piggt ansikte stack ut i trapphallen.
”What are you girls doing here in the dark?” sa en käck röst som tillhörde det pigga ansiktet. ”No funny business I hope” fortsatte rösten fast från ansiktsuttrycket att döma var funny business precis vad Frasier hoppades på.
”No, we are just on our way home. We are really tired. Have to be up early in the morning you know” svarade Julia snabbt.
”So, you don't want to come in for a drink then?”
”No!” svarade tjejerna med en mun.
”Not even a little one?” insisterade Frasier.
”No.”
”I have wine and beer...... and cider?”
”No.”
”Are you sure?” Frasier var inte den som gav upp i första taget.
”Yes, we are sure.”
”Not even a quick drink?”
”Not even a quick drink!”
”Well, you know where I am if you change your mind” sa han slutligen och det pigga ansiktet försvann bakom dörren igen.
”Hur lång tid tror du att det tar?” frågade Julia.
”Vi hinner kanske ta av oss skorna” svarade Malin uppgivet.
Lägenheten var tom. Alla andra var antagligen på puben fortfarande. Fast Greg kanske var på labbet, det hände ibland att han sov över där. Han hade en uppblåsbar madrass på sitt kontor. Det berättade han motvilligt för Malin när hon lite retsamt frågat honom var han hade spenderat natten efter den föregående fredagens obligatoriska ”work drinks”.
Tjejerna hade nätt och jämnt sparkat skorna under soffbordet när det knackade på dörren.
Malin gick för att öppna. Ingen idé nu att låtsas att de inte var hemma och det hade inte gått tillräckligt lång tid för att de skulle ha somnat. Något Frasier naturligtvis räknade med. Detta hade blivit något av en ritual.
”You are not going to make me drink alone on a Friday night, are you?” Frasier förvred ansiktet i något som nog skulle föreställa hans hundvalpsmin och höll fram en öppnad vinflaska och tre glas.
Tjejerna släppte motvilligt in honom och han gjorde sig genast hemmastadd på soffan. Han satt tyst medan han hällde upp vin i de tre glasen. Han delade ut dem med en högtidlig min och började snurra på sitt glas samtidigt som han tryckte ner sin långa näsa och drog in aromerna.
”Mmm, can't get any better than that” förkunnade han och slängde sig sedan helhjärtat in i en långdragen monolog.
Frasier var oftast ”in between” arbeten. Under de två månaderna som Malin bott granne med honom hade han jobbat som säljare, affärsbiträde, receptionist, kassör på en bank, och något så exotiskt och osannolikt som wedding singer. Men med alla jobben var det samma problem:
”Those bloody idiots just don't appreciate my people skills” var Frasiers egen tolkning.
När Frasier inte jobbade ägnade han gärna dagarna åt meditation, yoga och att klaga på alla själviska människor som inte bidrar till samhället. Trots dessa åsikter hade han inga problem med att hans föräldrar betalade för den nyrenoverade trerumslägenheten som han bodde i helt själv. Hans monologer var för det mesta bara tomt prat utan substans. Han klagade ofta på hur vi i väst lever utan att tänka på hur det påverkar människor i fattiga länder. Själv hade han arbetat två veckor på en skola för föräldralösa barn i Vietnam efter universitetsstudierna. Egentligen skulle han ha stannat i sex månader och var väldigt tystlåten om varför han hade lämnat arbetet efter så kort tid och istället åkt till Bali och surfat resten av tiden. På föräldrarnas bekostnad naturligtvis. Men han ansåg att han dragit sitt strå till stacken och var i sin fulla rätt att klandra den övriga befolkningen. Trots att Frasier emellanåt jobbade några dagar lite här och lite där tyckte han att hans huvudsakliga arbetsuppgift var att hitta sig själv och staka ut sin egen livsfilosofi. Något som nog skulle komma till god användning när han så småningom var redo för att börja jobba på sin pappas juristbyrå. Frasier tyckte om att lufta sina senaste självinsikter och personliga mål för Malin.
Medan Frasier malde på passade Malin på att använda den tiden till att fantisera om Jonas, en svensk kille som hon hade träffat på Three Kings när hon och Julia var där för att titta på fotboll. Det var Sverige som spelade men Malin mindes inte mot vem eller vad det blev för resultat. Hon mindes bara att hon träffade Jonas den kvällen.
Hon rycktes brutalt upp ur sina dagdrömmar av att Frasier hade frågat henne om någonting. Hon tittade frågande på Julia. Julia höll upp två fingrar.
”Well, I think the second option sounds good” sa Malin till Frasier och försökte se intresserad ut.
”That is exactly what I thought”. Frasier strålade. ”Now, I have also come up with three different ways to decrease my carbon footprint.....”
Write a comment